LoneRanger

.. vilken jävla morgon.

Klockan 6,00 ringde väckaren som vanligt, men eftersom det inte var någon hockey imorse så valde jag att snosa i en halvtimme vilket var jävligt skönt eftersom jag inte somnade förrän klockan 01,00. Då hade jag ändå gått och lagt mig halv tio eftersom jag var så trött så jag skakade. Dessvärre ville inte sonen sova och eftersom min fru tydligen prioriterar ett tv-program, om människor som borde omyndighetsförklaras eftersom dom skaffar mellan 10 och 20 ungar, före min hälsa. Detta betydde att jag, som en ansvarstagande far helt enkelt fick kliva upp och sitta på hans rum i 30 minuter innan han somnade. Tillbaka i varma sängen så tar det inte lång tid innan jag tvingas kliva upp och föra över pengar till min frus konto eftersom hon gjort sig av med sina, förmodligen inte på nåt som jag har nån glädje av. Tillbaka i sängen igen så har jag nu börjat piggna till och slår på tv:n. Sprintstaffeterna pågår, då kommer min fru plötsligt på att hon ska gå och lägga sig och ber mig stänga tv:n eller gå ner till vardagsrummet. Eftersom os-hockeyn i stort sett knäckt mig så väljer jag att stänga tv:n och sova. Men det går inte...

Kliver upp 6.30, dushar, oljar in ollonet för att hålla det delikata skinnet spänstigt och friskt. Klär på mig, tuggar några husmans och väcker sonen. Klär på honom medans vi skrattar åt fåret Shaun på barnkanalen. I bakgrunden springer frun omkring som en orkan, sen till jobbet som vanligt men tillslut stänger hon äntligen dörren och drar... tror jag. Nej då visar det sig att hon inte tar sig in i bilen eftersom jag parkerat svärfars xc90 som jag lagt beslag på medans dom är på kanarieholmarna, för nära och måste då utan kläder ut i - 28 grader sätta mig i dom o så sköna lädersätena. Men eftersom jag inte programmerat diselvärmaren så startar inte fanskapet utan jag ser förnöjsamt på när min fru hoppar in på passagerarsättet och i fem minuter försöker förflytta sin gymnastiska kropp över till förarsätet.

Innan jag lämnar sonen på dagis slår jag igång diselvärmaren så det ska bli varmt och mysigt i bilen när jag ska åka till jobbet.

Hoppar in i bilen som inte alls känns varm och mysig utan kall och hård, som en puck i skrevet ungefär. Vrider på nyckeln... inget... det händer fan inget. Grattis..batteriet är slut och bilen startar inte och med ens förstår jag valet jag ställs inför. Ska jag sjukskriva mig eller.....  eller ska jag åka kommunalt. Efter att ha funderat en halvtimme (räknar in tiden för kväljningarna över tanken på att åka buss) så tar jag mod till mig och börjar gå mot busshållplatsen. Den bitande kylan känner jag knappt av då jag registrerar två personer vid busshållplatsen varvid jag känner igen en. Nej.. tänker jag..det kan fan inte va sant. Kan det verkligen vara Levern.. å herrejävlar..

" På Busshållplatsen fanns bilder på månadens mesta resenärer"

För er som inte känner till Levern så deltog jag och frugan i en cykelfest för två år sen. En cykelfest går ut på att man får hem ett kuvert i brevlådan nån vecka innan själva festen ska gå av stapeln där det står ifall man åkt på att laga förrätt, varmrätt eller efterrätt. I det stora kuvertet ligger ytterliggare ett litet kuvert som man inte får öppna förrän det är dags att bestiga cykeln och cykla iväg. I det kuvertet står nämligen vart man ska äta förrätt.
Hursomhelst så åkte vi på efterrätten det året vilket är jävligt bra eftersom det innebär att alla börjar bli ganska dragna och vill helst koncentrera sig på drickandet. Så det är bara att röra ihop en chockladpudding och ställa fram whiskeyn så är man hemma om man säger så.

Tillbaka till Levern.
Det är ju alltid spännande att se vilka som kommer hem till en för det är ju inte alltid man känner dom som ska få inmundiga den härliga chokladpuddingen. Men det som uppenbarade sig utanför ytterdörren kan jag knappt beskriva.. eller jo.. Jaba the Huts acniga syrra, Jabbalina, väller in genom ytterdörren och redan innan hon fått sin andra fot över tröskeln så är jag beredd att hämta slaktmasken i garaget.



Efter nån timme av chockladpuddingmumsande och whiskeydrickande har vi övriga tillslut fått nog av Jabbalina och bestämmer att vi ska dra vidare till huvudfesten. Jag skickar ut alla, sveper alla slattar, släcker, låser och hoppar upp på järnhästen för att på bakhjulet köra ikapp de andra. Jag hinner ungefär 122 meter innan jag cyklar nerför sluttningen och märker att det ligger en kvaddad cykel mot staketet ut mot vägen. På andra sidan staketet, på trottoaren, ligger Jabbalina och kvider. Men ställ dig upp för fan, säger jag och känner att mitt tålamod börjar ta slut när jag inser att dom andra cyklat vidare. Men inte, det är som om Sara Wedlund skulle försöka sig på Karelin i partär. Till råga på allt så har en kvinna som var ute med sin hund sett olyckan ringt ambulans. Det är lungt, förklarade jag för den oroliga kvinnan med hunden, hon simulerar bara. Men som sagt, jag är ju ansvarstagande så det är väl bara att vänta då. Går och tittar på den kvaddade cykeln medans jag väntar och ser till min lycka att hon har en full bag-in-box på pakethållaren. Eftersom vi inte direkt bor mitt i stan så hade jag lyckats hinka i mig stora delar av bag-in-boxen innan ambulansen kom och började känna att jag var redo för fest. Efter att ha lyckats slita mig från ambulansmännen som tydligen även skulle ha med mig i ambulansen trots att jag på heder och samvete sa att jag aldrig sett Jabbalina tidigare kunde jag fortsätta på bakhjulet till festen. Jag somnade gott den kvällen, först i skogen utanför festen. Vaknade av att nån okänd karl bar mig och klagade över att jag fes innan jag sedan klädde av mig naken och la mig på kakelgolvet i hallen bara för att väckas igen av grannfruns skrik då hon snubblat på mig i jakt på efterfest. Helvete, kan man inte få sova ifred utan att fruntimmren är på en hela tiden, väste jag, och låste in mig på toaletten och somnade sött i dushen med en flaska Wella fruktbalsam som kudde.

En vecka senare fick jag reda på att hon fortfarande låg på intensiven med spräckt lever.

Förra gången jag vågade mig på att åka buss, åker inte kommunalt eftersom jag vet att det bara är ungdomskriminella, pensionärer och andra socialt missanpassade som åker, så satt ju givetvis Levern på bussen. Det är ledigt här, sa hon. Jaha, sa jag, det är även ledigt längst bak sa jag och lommade dit.

Hur skulle jag komma undan idag tänkte jag, fast det var svårt eftersom hon frustade oavbrutet bara en halvmeter ifrån mig. Lät henne kliva på först och såg att chaufförer ångrade att han hade stannat överhuvudtaget, ännu mer att han sänkt bussen så det skull bli lättare att kliva på då underedet slog i marken när hon äntrade det första trappsteget hela tidens halvskrikandes om hennes senaste bravader för mig. Hon började gå i gången spanandes efter ett ledigt dubbelsäte. Men helt plötsligt var gud med mig idag. För platsen brevid chauffören, där det bara finns ett säte som oftast ockuperas av en gubbe i keps eller nåt rödblossigt alkoholistluder var ledigt. Snabbare än silverpilen på 30-streckan utanför dagis slank jag ner i stolen och gömde mig. Vågade mig på att titta runt hörnet på stolen och såg att hon vilset sökte efter mig på samma sätt som hon förmodligen söker ett paket bacon i sängen efter att ha vaknat mitt i natten. Jag hade lyckats.

Efter att ha gått den kilometer det är från busshållplatsen, istället för de tio meter det är om man kör bil, till jobbet och förmodligen dragit på mig dubbelsidig lungsäcksinflammation och förfrusen urinvägsledare(måste lära mig att inte hänga ut den när det är kallare än -20) så sätter jag mig i min sköna stol och loggar in för att se ifall jag har några kommentarer på bloggen.. Det är då domen kommer.. jag är bög..

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!